TREDJE KAPITLET.
Det har varit bråttom hela dagen i prästgården, varför vet ingen, ty det är ju bara en vanlig lördag. Helena har varit i farten hela dagen, hon har arbetat oavlåtligt, och jag har beundrat hennes raskhet utan att riktigt förstå varför den måste vara parad med detta raseri, som om sysslorna vore fiender att övervinna. Niklas’ breda bak har prytt alla golven i tur och ordning, medan han skurat dem, och gamla pastorskan har stekt en surstek, som jag inte kommer att smaka, ehuru det är något av det härligaste jag vet.
Jag har flera gånger om ödmjukt erbjudit mig att göra nytta: att baka pepparkakor, att putsa silver, ja till slut också att skura kopparen och göra spottlådorna i ordning. Men varje gång har jag blivit avvisad. Pepparkakorna var väl ingenting att tala om, dem bakade Helena helst själv ut, mattpiskning och silverputsning voro redan klara, innan jag satte upp ögat på morgonen. — Och skura köparn, sade Niklas, det ska jag då göra själv till mitt sista andetag. Den gav tydligen glansen åt hans tillvaro som åt alla andra
