Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79

stackaren, ruineras av snyltgäster och fattiga, pretentiösa släktingar, som till och med, som Elias sa, ska ha lön. Ja, mig gjorde det ju ingenting, att det går utför med Mossbäckarna, om inte Helena blivit gift in i släkten. När jag tänker på Hamnell, stackaren, som var så glad, att hans dotter, bevars, blev släkt med Mossbäcks, som var det finaste, högsta och redbaraste en stackars komminister visste!

— Det tyckte jag Helenas far hade alldeles rätt i, sade jag, medan jag vässade kniven för att befria steken från den svarta skorpan. Att använda den på gumman var ju lönlöst, ty hon var bränd alltigenom.

— Ja, inte sant, sade gamla frun som stod tätt inpå mig och följde alla mina rörelser, det var allt en farligt fin familj hon kom in i, och så roligt hon har haft sen. Det är inte heller bra att bli så till den graden gift över sitt stånd, så att ens man håller sig för förnäm att dela sovrum med henne, som dock till och med kung Oscar och drottning Sofia gjorde. Och huset för resten fullt av av…

— Skökor, sade jag och gick löst på steken.

— Ja, det var nog ordet. Nu fördärvar hon väl steken totalt. Vem har bett henne det, Rakel. Gör sig inte till, detta är inte detsamma som att massera.

Nu hade jag verkligen beskurit steken ganska nätt, och den skulle mycket väl kunna ätas, om