den än var rätt liten och torr nu. Men samtidigt kände jag det, som om jag själv stektes vid stark eld. Jag skyndade mig att kasta in kniven djupt ner i knivlådan och gick bort för att tvätta händerna. Vips tog gumman skärbrädan.
— Nu ska jag gå in och visa Helena, sade hon. Den stackaren var så förbi, så hon gick för att vila ett ögonblick. Hon sa att Niklas, som hon tror om allting, säkert kunde passa steken, och att jag fick gå till arrendatorns och dricka kaffe. Och det var riktigt bra jag gjorde, så fick hon se hur det går, då jag är borta.
Jag svarade ingenting, då vände hon tillbaka till mig igen. — Fråga Helena, om hon tycker att hon blivit bra gift, sade hon. Fråga henne vad hon tyckte om sin svärmor, den tyntan, som Hamnell uppkallade henne efter. Kors ja för all del, jag ska ingenting säga om Rakels mor, se inte så ursinnig ut, människa. Det är också så likt Mossbäckarna att vara så ömtåliga.
Medan gumman sprang omkring med skärbrädan och letade efter Helena för att visa henne den brända skorpan, kom Niklas pustande in.
— Kors bevare vad hon är blek, fröken, sade han, är det steken?
— Den är räddad, Niklas, svarade jag och märkte, då jag skulle tala, att mina läppar darrade, så att jag nästan inte fick fram orden. Jag tänkte han skulle fråga efter herr doktorn.
— Det behöver jag inte, för det vet jag redan
