inte kunde den gamla få förbanna, om inte Herren hade tillstått det. Inte ens mig eller fröken Rakel för den delen, ty vi är ju också folk, fast inte storfolk.
Jag uppreste mig i mitt inre mot denna teori, att gamla frun gick Guds ärenden när hon bannade mig. David måtte haft sämre samvete än jag. Men inte vågade jag för det rubba Niklas’ tro, ty den var troligen en hjälp för honom, så besynnerlig den än var. Så jag frågade i stället, hur i all världen han burit sig åt att få herr kyrkoherden i rätta ögonblicket med sig upp till ladugården, då han kom från kyrkan, och vad de funnit på där så länge.
Niklas stod vid spiseln och stack betänksamt en gaffel i potatisen, den var tydligen inte färdig på en god stund ännu.
– Ja, där halp mig Herren igen, sade han. Frun kom in alldeles förstörd i köket och sa, att kyrkoherden kom i allén, och det lät oppifrån, som om herr doktorn hade fått ett anfall. Vad ska vi bara ta oss till? jämrade hon. Men då kom jag genom Herrans nåd ihåg att vår hynda hade fått valpar, mens herrskapet var i kyrkan, och jag visste att herr kyrkoherden var mycket angelägen att få höra hur det gick. På så sätt fick jag honom undan, och sen lockades jag med honom, så att han tittade på lite av varje däruppe, medan han ändå var oppkömmen. Jag
