Sida:Den namnlösa.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
82

Handdukarna trugade hon på mig med den älsk­värdaste enträgenhet, jag kunde väl alltid behöva dem, för det fanns väl ännu hopp om, att jag kunde få ett hem. Etuiet befanns innehålla kom­minister Hamnells rakkniv, som hon förärade Niklas.

Stumma togo vi emot våra gåvor, ingen vågade opponera sig, men så fort hon gått, skyndade vi båda att lägga undan dem.

— Ja, se, jag brukar få den här rakkniven, då hon varit som värst, sade Niklas. Kanske har hon någe hjärta ändå. Men jag går alltid och lägger etuiet tillbaka på hennes byrå, och det låtsar hon inte om.

Jag var glad att ha fått höra detta, så visste jag vad jag skulle göra av handdukarna. Att använda dem skulle aldrig ha fallit mig in, ej heller att skänka bort dem.

— Jag undrar, sade jag, hur ofta jag ska hinna få dem, innan jag verkligen på allvar går i brunnen.

— Inte gör fröken det, inte, tröstade Niklas. Det vore ogudaktigt, och jag sa bara, att jag hade lust. Minns fröken hur det var, när Simeim Geras son, bannade David, då han flydde för Absalom? Som fröken minns, så sa Abisai till konungen: varför skall den döda hunden där få förbanna min herre konungen? Men David svarade, står det: låt honom vara, må han för­banna, ty Herren har befallt honom det. Och