med möllarens änka och få henne att lämna igen pengarna. Dels hade hon börjat vädra något mellan Eva och Georg. Jag undrade, om det var möjligt att verkligen hennes blick fångat den darrande upprördhet, som låg över de två unga ansiktena, och om hon trodde, att det kom av den första kyssen, och tänkte: Så där ja, nu har vi det här, som jag alltid sagt skulle komma. Eva hade hon visserligen kallat för en sköka, men det var väl redan glömt igen. För resten visste hon nu, att skökan verkligen hade en bror, som var överste och att hon därtill disponerade en egen liten förmögenhet.
Helenas dysterhet, mera märkbar än vanligt till och med, stack av mot moderns strålande humör. Ack, kunde hon inte finna sig i att en annan hjälpte gossen i hans nöd?
Då vi ätit middag, måste jag gå och lägga Eva. Jag frågade henne ingenting, och det dröjde länge, innan hon själv kom sig för att bryta tystnaden. Slutligen sade hon:
— Vet du, jag handlade utan att tänka mig för.
– Ja, hur skulle du ha hunnit med det?
— Men tror du ändå inte det var riktigast, att han fick veta hur anfallen tillgår? Han hade grubblat så mycket och ändå aldrig velat fråga. Men nu berättade jag det. Och då talade han om för mig något som hänt på ett sjukhus i Tyskland, när han var därute 1918. Han sa att han var glad att ha fått tala med mig.
