Vid detta tal svällde mitt hjärta av stolthet och lycka, och vi gingo omkring och viskade till varandra: se, vi har fått ett uppdrag att uträtta den korta tid vi har kvar att leva.
Men denna glädje bevarades icke länge oblandad. Med varje dag, som jag förgäves väntade på att hon skulle komma och ge sig i min hand, sjönk mitt hjärtas stolthet och glädje. Varje morgon undrade jag alltmer tveksamt: skall hon kanske komma i dag och anförtro mig sitt liv?
Jag hade väl redan någon aning om, varför hennes själ var böjd i stoftet, och hennes kropp maldes sönder som mellan kvarnstenar. Ett ord faller, en klagan, en ångestsuck slipper över läpparna i sömnen, ett namn, en avbruten mening mumlas i ett obevakat ögonblick, och sådana hade hon många. Men fråga ville jag icke, skulle hon komma, måste det ske självmant.
Jag väntade ännu därpå den dag, då hon väckte Georg ur hans anfall. Och därmed att hon gjorde det, var hennes ställning förändrad till mig och vårt hus. Den gäst vi räddat ur rövarhänder och fört till härbärget var sannerligen icke kommen blott för oss att samla förtjänster på och öva barmhärtighet mot, utan kommen måhända, må hända som hjälpare själv. Hon behövde icke säga något, för att jag skulle förstå, att detta var hennes hemliga tanke och förhoppning. Men så behövde hon ju heller icke mig.
