FEMTE KAPITLET.
Det måtte vara nedärvda instinkter, som vaknat hos mig, ty inte kan det bara vara Niklas’ exempel, som gör, att jag ständigt ertappar mig med att adressera mig till Gud och i allt som händer söka hans avsikter med mig.
Om Herren i sin hårdhet, säger jag till exempel, har förhållit mig bara till dess jag blev närmare fyrtio år, så har han sannerligen gottgjort detta genom att ge i min hand ett av de mest hjälplösa, förkomna och såriga barn han har i världen, på det att jag ska betala av något av den fordran på kärlek det har hos Honom. Kanske, här kommer ett sådant försök till utläggning, har Han skurit av alla sammanhang jag hunnit knyta i världen och behagat uthungra dig mitt hjärta, därför att vi nu skulle vara dess bättre redo att odelat ägna oss åt vårt barn, Hans, ditt och mitt? Ty, om det inte var detta vi skulle göra, varför förde han oss annars den vägen fram, där det låg sårigt och blödande i diket?
