Hela den moderna naturforskningen är en fortsatt kommentar till den första trosartikeln; på ett rikhaltigare, klarare och mer öfvertygande sätt än någon annan kommentar talar den om skapelsen och om uppehållelsen. Den andra och tredje artikeln af den kristna trosbekännelsen, om Kristi gudom och odödligheten, ligga utom och högre än vetenskapen. När vetenskapen viker af från sitt begränsade område, faller dess angrepp på kristendomen maktlöst till jorden. Hur djupt och inträngande forskningen än når, och hur högt dess tankar än häfva sig, står vetenskapen dock här framför sanningar af en annan art. Dessa tankars makt och betydelse måste sökas i deras ursprung; blott i sina öfvergrepp kommer vetenskapen i strid med dem. När vetenskapen böjer sig under dem, skall den kanske just därifrån hämta sina bästa impulser och finna lösningen af sina svåraste problem. Detta är, som jag tror, den moderna vetenskapens ödmjuka ställning gent emot religionen. Pascal har sagt, att »människans storhet kan inses genom hennes elände.» — »Ingen sörjer öfver att icke vara konung utom den, som burit en krona». Den djupa och sköna uppfattningen af människonaturens gudomliga ursprung kan, enligt min tro, öfverföras till vetenskapen. Först då, när vi nått gränsen, inse vi vår okunnighet till hela sitt omfång. Vi måste hafva öfverskridit seminaristens
