Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12

II.

Det är till den egentliga biologien, jag nu vill öfvergå, hvarest samma naturåskådning om de växlande formernas enhet utgör den ledande grundtanken. För att rätt kunna förstå det mottagande och den hastiga spridning, som vanns af de darwinska satserna, måste man gå något tillbaka i tiden. Jordmånen var till en viss grad förberedd, och man kan följa dessa tankars genealogi genom århundraden tillbaka. Redan Aristoteles gaf form åt idéen om lifsformernas enhet och sammanhang. Hos medeltidens författare kommer samma tanke fram i en mystisk form och i oklara uttryck: ofta låg dock häri en aning om sanningen, som måste förvåna oss. I Linnés systematiska naturforskning kom släktet och arten att stå så afgjordt och skarpt, afsöndrade från hvarandra, som det väl är möjligt. Man plägar i allmänhet uppfatta släktet (genus) och arten (species) såsom likartade underafdelningar. Ett visst antal arter, som hafva ett liknande yttre och en viss öfverensstämmelse, sammanfattas, ofta kanske något godtyckligt, under begreppet släkte; men genus betecknar något mer, det visar nämligen tillbaka på ett härstammande eller en förbindelse, en släktskap i bokstaflig mening, under det att species mer angår det yttre, den mer tillfälliga