form, under hvilken släktet framträder. Den berömde språkforskaren Max Müller har, så vidt jag vet, varit den förste, som uppmärksammat den verkliga betydelsen af dessa uttryck. Vi se här, liksom så ofta annorstädes, att språket omedvetet nått längre än det klara och medvetna begripandet. I ordet genus ligger descendens-läran gömd. För Linné och hans skola var hvarje art något för sig och från allt annat strängt åtskildt, något isoleradt, och man undersökte ej vidare dess utveckling. Embryologien såsom vetenskap tillhör först vårt århundrade, och paleontologien var på den tiden okänd. Det undgick dock icke Linnés skarpa blick, att det kunde finnas ett djupare sammanhang mellan släkten och arter, och man kan i hans Philosophia Botanica finna en antydan till det naturliga växtsystemets grunddrag, såsom det af Jussieu och Decandolle senare blef framställdt. De naturliga växtfamiljernas system förberedde evolutionsläran, eller kanske rättare, det blef första steget till dess förverkligande; tanken låg där, men den blef icke fullföljd. Den, som kanske häri hade klarast blick och som insåg de nödvändiga konsekvenserna af det naturliga systemet i botaniken, var Goethe. J. Cohn har nyligen gifvit några intressanta meddelanden om, huru tilltalad Goethe blef af Jussieus system. Den store tyske skalden är af sin samtid till fullo uppskattad såsom författare till dikt-
