23
äro variabiliteten, de bäst utrustades kvarlefvande, emedan de segrat i kampen för tillvaron, det naturliga urvalet, de omgifvande mediernas inflytande, tillpassningen, ärftlighetens öfverförande på senare generationer af de genom kampen för tillvaron utvecklade företrädena. I Darwins hufvudarbete om arternas ursprung äro alla dessa krafter eller riktningar använda för att förklara hela den varande rika mångfalden så väl i växt- som djurvärlden, och det hela synes så väl ordnadt, bevisen så klara, eller rättare sannolikheten så öfvertygande, att man ej kan förundra sig öfver denna skrifts utomordentliga inflytande. I verkligheten är hans arbete om arternas ursprung ett filosofiskt system, en dialektisk afhandling; från de säkra erfarenheterna för han läsaren försiktigt ut på hypotesernas gungande mark, men det sker så oförmärkt, att hvarken läsaren eller föraren vet något därom; man måste hafva hunnit ända till hans pangenesis-hypotes för att rätt förstå det osäkra, det hypotetiska. Ännu längre går han i sin »Descent of Man»; när han här talar om människans progenitor, den sedermera så beryktade proanthropos (för-människan), är han inne på den naturhistoriska romanen, och en gång här, är det blott ett steg till Jules Verne.
