Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

24

V.

Det tyckes vara något oundvikligt och ett uttryck för den mänskliga naturens ofullkomlighet, att man alltid öfverskattar ett vetenskapligt framsteg och strax tror, att alla gåtor äro lösta, då man får se en skymt af sanningen. Det, som hos Darwin var en förmodan, en sökande tanke, blef för hans lärjungar och den nya doktrinära skolan af darwinister säkra och odisputabla sanningar. Det var i synnerhet i Tyskland, som denna doktrinära riktning blef utvecklad af Karl Vogt och Hæckel; den blef upptagen med stor entusiasm och hastigt genom populära skrifter utbredd till den okunniga och okritiska allmänheten. För dessa forskare stod allting klart, intet var lättare än att förklara utvecklingen, och när man hade dessa darwinska lagar eller naturkrafter, kunde man få allting i ordning, det enda man behöfde var enorma tidsrymder att disponera öfver. Då millioner af år blef något för kort, hittade man på en ny benämning för den långa tidrymden, man kallade den eoner; teleologien i naturen, som man måste erkänna, var hufvudsakligast ett yttre förhållande, och all fullkomlighet och ändamålsenlighet var icke en följd af en inre förutbestämd och begränsad utveckling utan framträdde efter tusende och åter