Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

35

en tät mur, som man på många ställen till och med skulle hafva svårt att genomtränga. Från hafvet höjer sig marken jämnt uppåt, så att man ovillkorligen måste tänka sig skogen såsom klippt med en sax från de yttersta dvärgaktiga buskarna till de inre högstammiga kämparne. Bakom detta naturliga skyddsvärn finner man nämligen gran och fur i broderlig förening, bildande den präktigaste, mest tätvuxna, högstammiga och kvistfria skog, man kan önska sig.» Så långt naturforskarens skildring. Här är trädens kamp för tillvaron så hård som väl någonstädes, och denna kamp för till seger; men den är icke individuell, det är genom sammanslutning, som den ene stödjer den andre, det är ett gemensamt arbete, den ene liksom uppoffrar sig för den andre, det ena trädet söker icke att tillintetgöra det andra utan söker att beskydda det. De minsta träden där ute vid hafsytan böja visserligen sina knotiga, vridna stammar ned mot jorden, men också deras gröna barr nå upp mot ljuset; här danas inga nya arter eller varieteter, som äro bättre skickade att motstå stormen och hafsskummet. Lif värnar lif. Här finnes intet undertryckande utan ett samfäldt arbete; från de små krypande träden vid hafsranden vinna träden efter hand allt mer i höjd, till dess de sutligen stå där i skogen, höga och smärta i full utveckling. Sådan kan den verkliga kampen för tillvaron vara i naturen; det är