64
människan, utan vidare antager, att ett djur måste hafva existerat, om hvilket ingen naturforskare äger någon kunskap och hvilket i verkligheten icke är något annat än ett fantasifoster. I skarpaste motsättning mot den lära som hos oss varit framställd om öfverensstämmelse mellan människans och apans byggnad, citerar Quatrefages i ofvannämnda bok, sid. 132, ett yttrande af Huxley. »Han är oense med dem, hvilka blott antaga små och obetydliga olikheter i struktur mellan människans och apans skelett. Snarare har hvarje ben hos gorillan sin egendomliga prägel, som åtskiljer det från motsvarande ben hos människan, och den nuvarande djurvärlden har ingen mellanlänk att uppvisa, genom hvilken klyftan mellan människan och apan kan fyllas. Slutligen framhåller Huxley, att bland de hittilldags upphittade människobenen icke något kan uppdagas, som påminner om aptypen.»
XIII.
I början af 1870-talet, då evolutionsläran med hela sin dogmatik fann en naiv anslutning inom vetenskapen, trodde man sig öfverallt upptäcka öfvergångsformer och mellanled. En särskild uppmärksamhet
