Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

96

vecklingen. Men då nu detta i verkligheten icke är fallet, måste man i stället för att uppgifva teorien uttänka en ny hypotes, nämligen att något nytt, främmande och falskt insmugit sig i denna fostrets utveckling. Det är detta Hæckel menar med xenogenesis.

Ännu märkligare är den hæckelska dysteleologien (ändamålslöshetsläran), hvari Hæckel söker förklara de rudimentära organens fortfarande existens. Enligt teorien skulle de försvinna, då de icke äro till någon nytta, men då de detta oaktadt ännu finnas för handen och man måste förklara deras existens, har man genast denna dysteleologi färdig, ehuru detta just är motsatsen till den ändamålsenlighets- och tillpassningsprincip, som man öfverallt åberopar. Om en viss likhet förefinnes mellan en eller annan djurform och den mark, på hvilken den lefver, på sådant sätt att de till färg och utseende svårigen kunna urskiljas från hvarandra, kallar man dylika färger skyddsfärger. Nu finnas emellertid icke få djur, hvilkas färg står i skarp kontrast till omgifningarna, detta kalla de tyska dogmatikerna Trutzfarbe — trotsfärger.

Om sanningen är målet för all vetenskaplig forskning, får man väl medgifva, att den darwinska dogmatiken icke leder oss mot detta mål. Här gäller visserligen tillpassningsdogmen, i det att iakttagelserna lämpas efter systemets fordringar. Det är på grund