Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sin käpp, liksom Tarquinius, högg huvudena av de ogräs, blommor och tistlar, som stodo i vägen för honom. Och i likhet med alla personer, vars tankar äro upptagna av något, fortsatte han utan uppehåll att gå av och an.

Och vad var det som upptog hans tankar? Jo, önskan att veta, huruvida Geneviève älskade honom eller ej. Hennes sätt mot honom var en väninnas eller en systers, men det fann han icke längre tillräckligt. Han älskade henne med en odelad kärlek. Han tänkte på henne hela dagen, drömde om henne om nätterna. Till en början hade han endast önskat återse henne. Nu kunde ingenting annat än hennes kärlek tillfredsställa honom.

Geneviève var borta en timme, som föreföll honom som en hel evighet. Så såg han henne nalkas med ett småleende på läpparna. Maurice däremot gick henne tillmötes med rynkad panna.

Geneviève tog honom småleende under armen.

”Här är jag”, sade hon. ”Förlåt mig, min vän, att jag låtit er vänta”.

Maurice svarade endast med en bugning, och sedan trädde de in på en skuggig avtagsväg, varifrån en slingrande gångstig förde dem till landsvägen.

Det var en av dessa härliga vårkvällar, då varje planta utsänder sin doft, då varje fågel, vare sig den sitter på en gren eller hoppar från kvist till kvist, kvittrar sin sång till Guds lov, en av dessa kvällar, som tyckas vara predestinerade att ständigt fortleva i vårt minne.

Maurice var tyst, Geneviève tankfull. Med ena handen smekte hon blommorna i en bukett, hon höll i den andra som vilade på Maurices arm.

”Vad är det fatt med er?” sade han helt plötsligt till Geneviève. ”Och vad gör er så sorgsen i dag?”

Geneviève hade kunnat svara: ”Min lycka”.

Hon såg ömt på honom med sina milda, tankfulla ögon.

”Men ni”, sade hon, ”är ni icke mer än vanligt sorgsen i dag?”

”Jag”, sade Maurice, ”har anledning att vara sorgsen — jag är olycklig, men ni? —”

”Ni olycklig?”

”Ja, otvivelaktigt! Märker ni icke emellanåt på min skälvande röst, huru mycket jag lider? Händer det icke ofta, då jag talar med er eller er man, att jag plötsligt blir nödsakad att begiva mig ut i det fria, därför att det känns som om mitt hjärta ville brista?”


95