”Men”, sade Geneviève i förlägen ton, ”vad tillskriver ni detta lidande?”
”Om jag vore en tillgjord dam”, sade Maurice, i det han försökte skratta, ”skulle jag säga att det var en nervattack”.
”Och ni lider i detta ögonblick?”
”Mycket”, sade Maurice.
”Låt oss då vända om”.
”Vad för slag, redan, madame?”
”Ja visst”.
”Ah, det var sant”, sade den unge mannen, ”jag glömde ju, att monsieur Morand i kväll kommer tillbaka från Rambouillet, och natten närmar sig hastigt”.
Geneviève såg förebrående på honom.
”O, omigen!” sade hon.
”Varför gladde ni mig således häromdagen med att prisa monsieur Morand så högt? Det är ert eget fel”.
”Hur länge”, frågade Geneviève, ”har det varit förbjudet för oss att prisa eller uttala vår verkliga åsikt om en man, som vi högakta?”
”Det måtte vara en mycket livlig högaktning, som föranleder er att påskynda era steg såsom ni gör i detta ögonblick, av fruktan att komma några minuter för sent”.
”I dag är ni riktigt orättvis, Maurice. Har jag icke tillbringat en del av dagen tillsammans med er?”
”Ni har rätt, och jag är verkligen alltför fordrande”, svarade Maurice, som gav efter för sin impulsivitet. ”Låt oss skynda oss tillbaka för att möta monsieur Morand”.
Geneviève kände, hur hennes missnöje flyttade från hennes själ till hennes hjärta.
”Ja”, sade hon, ”låt oss återvända till monsieur Morand. Han är åtminstone en vän, som aldrig bereder mig minsta smärta”.
”De äro i sanning dyrbara vänner”, sade Maurice, halvkvävd av svartsjuka, ”och jag för min del skulle gärna vilja ha några stycken sådana”.
Nu befunno de sig ute på landsvägen. Horisonten blev blodröd, då den nedgående solens strålar belyste Hôtel des Invalides dome. En stjärna, som föregående kväll ådragit sig Genevièves uppmärksamhet, tindrade på den azurblå himmelen.
Geneviève släppte Maurices arm med melankolisk resignation.
”Varför bereder ni mig smärta?” sade hon.
96
