Han fattade Maurices hand mellan sina båda och tryckte den. Maurice spratt till.
”Morand”, fortsatte Dixmer, som icke lade märke till denna sprittning, ”Morand har i dag gång på gång sagt till mig: ’Gör allt i er förmåga att föra tillbaka Maurice’.”
”Men, monsieur”, sade Maurice med rynkad panna, i det han drog undan sin hand, ”jag trodde icke, att jag stod vidare högt i monsieur Morands aktning”.
”Tvivlar ni på det?” sade Dixmer.
”Jag!” svarade Maurice. ”Jag varken tror eller betvivlar det, och jag har ingen anledning att inhämta upplysningar om denna sak. När jag avlade besök i ert hem, så gällde dessa er själv och er hustru, icke monsieur Morand”.
”Ni känner honom ej, Maurice”, sade Dixmer. ”Morand har en ädel själ”.
”Det bestrider jag ej”, sade Maurice med ett bittert småleende.
”Men låt oss nu återkomma till ändamålet med mitt besök”, fortsatte Dixmer.
Maurice bugade sig, likt den, som är villig att höra på men själv icke har något mer att säga.
”Säger ni, att rykten redan börjat cirkulera?”
”Ja, medborgare”.
”Gott! Låt oss i så fall tala uppriktigt med varandra. Varför skulle ni taga någon notis om sysslolösa grannars dumma prat? Har ni icke ert eget samvete, Maurice? Och har icke Geneviève någon hederskänsla?”
”Jag är yngre än ni”, sade Maurice, som började bli förvånad över denna envishet, ”och ser kanske saker och ting med mera känslighet än ni. Det är därför som jag förklarar, att det icke får kasta ens skuggan av en misstanke på en sådan kvinna som Geneviève. Tillåt mig därför, min käre Dixmer, att hålla fast vid mitt fattade beslut”.
”Och nu”, sade Dixmer, ”eftersom vi hålla på med bekännelser, måste ni omtala ännu en sak för mig”.
”Vad då?” sade Maurice rodnande. ”Vad är det mera ni önskar att jag skall erkänna?”
”Att det varken är politik eller pratet om era besök i mitt hem, som föranleder er att överge oss”.
”Vad är det således?”
”Den hemlighet, ni uppdagat”.
”Vilken hemlighet?” frågade Maurice i så naiv och nyfiken ton, att garvaren kände sig fullkomligt lugnad.
108
