Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Hemligheten med smuggelaffären, som ni uppdagade den kväll, då vår bekantskap började på ett så sällsamt sätt. Ni har aldrig förlåtit mig detta bedrägeri och beskyller mig för att vara en dålig republikan, därför att jag använder engelska produkter i mitt garveri”.

”Min käre Dixmer, jag förklarar härmed högtidligt, att när jag besökte ert hem, hade jag totalt glömt, att jag befann mig i en smugglares hus”.

”Verkligen?”

”Ja, verkligen”.

”I så fall hade ni verkligen intet annat skäl att överge mitt hem än det, ni uppgivit?”

”På mitt hedersord, inte”.

”Gott”, sade Dixmer, i det han reste sig upp och fattade den unge mannens hand. ”Jag hoppas att ni kommer att fundera litet mera på detta ert beslut, som förorsakat oss alla så mycket smärta, och kommer tillbaka till oss som vanligt”.

Maurice böjde på huvudet men svarade ej något, vilket naturligtvis var liktydigt med en vägran.

Dixmer avlägsnade sig, förargad över att icke ha kunnat återknyta intimiteten med denne man, som vissa omständigheter hade gjort, icke blott gagnelig, utan till och med nästan oundgänglig för honom.

Maurice kände sig upprörd av tusen stridiga känslor. Dixmer uppmanade honom att komma tillbaka. Geneviève skulle förlåla honom. Varför skulle han i så fall känna sig dyster i hågen? Lorin i hans ställe skulle ha plockat fram en massa aforismer ur sina favoritförfattare.

Men han hade ju emottagit brevet från Geneviève, detta formliga avskedande, som han haft med sig till sektionen och burit närmast hjärtat, och ävenså den lilla biljett, som han emottagit dagen efter det att han lyckats rädda henne från de uslingar, som förolämpat henne, och slutligen den envisa svartsjuka, som den unge mannen kände mot den avskyvärde Morand, den första anledningen till hans brytning med Geneviève.

Maurice höll således orubbligt fast vid sitt beslut. Men det måste erkännas, att upphörandet av de dagliga besöken vid gamla rue Saint Jaeques bildade ett sorgligt tomrum i hans tillvaro och att han, när timmen närmade sig för hans vanliga besök i kvarteret Saint Victor, fick ett våldsamt anfall av melankoli och började att från detta ögonblick erfara varjehanda slags hopp och ånger.


109