förkrossande slag den tionde mars — d. v. s. samma händelserika kväll, som denna vår historia började. Men ett alltför brådstörtat tillvägagångssätt från motståndarnas sida räddade dem och kanske även det regn, som föranledde Pétion, denne stora kännare av parisarnes själ, att anmärka:
”Det regnar, det kommer icke att hända något i natt”.
Men sedan den tionde mars hotade allt att bidraga till girondisternas undergång. Marat blev ställd inför rätta och frikänd. Robespierre och Danton blevo äntligen försonade, åtminstone för tillfället; liksom ett lejon och en tiger äro försonade, innan de döda tjuren som de båda ämna sluka. Henriot, septembrisören, blev utnämnd till befälhavare över nationalgardet. Allting förutsade den förfärliga dag, som skulle taga med storm det sista hinder, som revolulionen uppreste mot lerrorn.
Sådana voro de stora händelser i vilka Maurice under andra omständigheter skulle ha tagit den aktiva del för vilken hans starka natur och upphöjda patriotism gjorde honom så lämpad. Men lyckligtvis eller olyckligtvis för Maurice hade varken Lorins besvärjelser eller de förskräckliga demonstrationerna på gatorna kunnat vända hans tankar från den enda idé, av vilken han var besatt, och när den trettioförsta maj inbröt, låg den djärve angriparen av Bastiljen och Tuilerierna till sängs, förtärd av den feber som förstör den starkaste och som dock ett enda ord kan häva, en enda blick bota.
TRETTONDE KAPITLET.
DEN TRETTIOFÖRSTA MAJ.
Morgonen till den beryktade trettioförsta maj, då klämtningar och trimvirvlar hade hörts sedan dagens inbrott, marscherade Faubourg Saint Victors bataljon in i Temple.
När alla de vanliga formaliteterna voro genomgångna och vaktposterna fördelade, anlände de tjänstgörande municipalerna, medförande fyra stycken kanoner till dem som redan bildade ett batteri vid ingången till Temple.
112
