Santerre smålog lätt åt detta skämt. Så vände han sig till Maurices ställföreträdare och sade:
”Mycket bra. Underteckna registret i stället för Maurice Lindey och ange i kolumnen för anmärkningar skälet till detta utbyte”.
Kaptenen och jägaren växlade blickar av förtjusning, uppblandad med förvåning.
”Om åtta dagar”, sade de.
”Kapten Dixmer”, ropade Santerre, ”intag ställning i trädgården med ert kompani”.
”Kom nu, Morand”, sade kaptenen till sin kamrat, jägaren.
Trumvirvlar skallade och kompaniet, som anfördes av garvarmästaren, marscherade bort i föreskriven riktning. De kopplade gevär och kompaniet uppdelade sig i småsrupper, som promenerade av och an, efter tycke och smak.
Deras promenadplats var just den trädgård, till vilken under Ludvig den sextondes tid den kungliga familjen emellanåt kommit för att hämta frisk luft.
Denna trädgård var numera kal och ödslig, totalt berövad träd, blommor och varje slags grönska.
Ungefär tjugufem steg eller kanske något närmare den del av muren, som vette mot rue Portefoin, fanns ett slags stuga, som municipalitetet hade låtit uppföra för de nationalgardisters räkning som tjänstgjorde i Temple och där de under upploppsdagar, då de icke fingo lämna området, kunde äta och dricka. Ledningen av detta lilla marketenteri hade varit mycket eftersträvad, men till sist hade rättigheter utfärdats för en utmärkt medborgarinna, hustrun till en förstadsbo, som dödats den tionde augusti och som burit namnet Plumean.
Den lilla stugan, byggd av bräder och jord, höjde sig mitt i en blomsterbädd, vars konturer alltjämt kunde urskiljas genom en häck av dvärgbuxbom. Den utgjordes av ett enda rum, tolv fot i fyrkant, under vilket sträckte sig en grotta till vilken man kom ned för en trappa, som var primitivt uthuggen i själva jorden. Där förvarade änkan Plumean sitt vin och sina matvaror. Denna avdelning förestods omväxlande av henne själv och hennes dotter, en flicka på tolv à femton år.
Så fort de slagit sig ned i sin bivack, skildes nationalgardisterna åt, såsom vi omtalat, somliga för att promenera i trädgården, under det att andra pratade med värdin-
114
