nondån hördes och en skara människor stormade förbi Temple, skrikande:
”Länge leve sektionerna! Länge leve Hanriot! Ned med brissotinerna! Ned med rolandisterna! Ned med madame Veto!”
”Utmärkt”, sade Tison och gnuggade händerna. ”Jag skall gå och öppna dörren för madame Veto, på det att hon utan besvär måtte kunna glädje sig åt den kärlek, folket känner för henne”.
Han närmade sig porten till tornet.
”Hallå, Tison!” ropade en skräckingivande röst.
”Ja, general”, svarade han och tvärstannade.
”Ingen kommer ut i dag”, sade Santerre. ”Fångarna få icke lämna sina rum”.
Mot denna order kunde inga invändningar göras.
”Bra!” sade Tison. ”Så mycket mindre besvär”.
Dixmer och Morand växlade blickar av missräkning. Sedan väntade de tills timmen för deras vakthållning slagit och (ehuru intet försök kunde göras i dag) började båda gå av och an mellan stugan och muren mot rue Portefoin. Morand började mäta upp avståndet, i det han tog geometriska steg — d. v. s. tre fot långa.
”Vilket är avståndet?” frågade Dixmer.
”Sextio à sextioen fot”, svarade Morand.
”Hur många dagar kommer det att erfordra?”
Morand funderade ett ögonblick, sedan ritade han med en sticka på marken några geometriska tecken, som han omedelbart utplånade.
”Sju dagar åtminstone”, sade han.
”Maurice kommer att tjänstgöra om åtta dagar”, mumlade Dixmer. ”Alltså är det absolut nödvändigt för oss att inom åtta dagar vara försonade med Maurice”.
Klockan slog halvtimmen. Suckande återtog Morand sin musköt och följde med korpralen för att avlösa den vaktpost, som patrullerade på tornets plattform.
FJORTONDE KAPITLET.
HÄNGIVENHET.
Dagen efter dessa tilldragelser — d. v. s. den första juni — klockan tio på morgonen satt Geneviève på sin vanliga
