plats vid fönstret. Hon frågade sig själv varför under de tre senaste veckorna dagarna inbrutit så sorgsna för henne, varför de gått så långsamt, och till sist varför hon i stället för att med otålighet invänta kvällen nu fruktade dess återkomst.
Hennes kvällar i all synnerhet voro sorgliga — dessa kvällar som brukade förflyta så lyckligt, dessa kvällar som förflutit under drömmerier om det förflutna och om framtiden.
I detta ögonblick föll hennes blick på en låda med härliga tigrerade och karminröda trädgårdsnejlikor, som hon sedan vintern hade flyttat in från det lilla drivhuset, där Maurice hållits fången, för att de skulle blomma i hennes eget rum.
Maurice hade lärt henne att odla dem i den mahognybädd, i vilken de voro inneslutna. Hon hade själv vattnat och ansat dem, så länge Maurice hade varit där, ty när han kom på kvällen, gladde det henne att visa honom, vilka framsteg blommorna tack vare deras förenade omsorger gjort under natten.
Men sedan Maurices besök upphört, hade de stackars nejlikorna blivit helt och hållet försummade, och till följd av bristande omvårdnad och omsorg hade de öppnande knopparna vissnat, gulnat och slokade nu utanför lådan.
Enbart till följd av denna syn förstod Geneviève anledningen till sin egen melankoli.
Hon sade sig själv: ”Det är med blommor som med vissa vänskapsförhållanden, som vi odla med iver, tills de blomma i hjärtat och då utdelar på ett ögonblick en misstanke, en nyck, en ovänlighet ett slag mot denna vänskaps rot, och det hjärta som den hade återupplivat, sammandrages åter, avtynar och dör”.
Den unga kvinnan erfor en känsla av förtvivlan. Hon granskade sina innersta tankar; den känsla, som hon hade försökt bekämpa och som hon hoppades övervinna, skulle, fruktade hon nu mera än någonsin, dö endast samtidigt med henne. Då erfor hon ett ögonblick förtvivlan, ty hon visste, att striden skulle bliva allt mer och mer omöjlig.
Hon sänkte undergivet huvudet, tryckte en kyss mot de vissnande blommorna och grät.
I samma ögonblick kom mannen in.
Han å sin sida var alltför upptagen av sina egna tankar för att lägga märke till den prövning, som hans unga
118
