hustru genomgick, och icke heller ägnade han minsta uppmärksamhet åt den förrädiska omständigheten att hennes ögonlock voro röda.
Det är visserligen sant att Geneviève hastigt reste sig upp för att gå honom till mötes, och när hon gjorde det, vände hon ansiktet från fönstret och stod i halvmörkret.
"Nå?” sade hon.
"Ja, ingenting nytt. Det är omöjligt för oss att närma oss henne, omöjligt att göra henne något meddelande, omöjligt till och med att se henne”.
”Vad för slag?” utbrast Geneviève. ”Med allt detta larm och oväsen som varit i Paris?”
”Det är just detta larm och oväsen, som föranlett, att vakterna fördubblat sin vaksamhet, av fruktan att någon skulle begagna sig av den allmänna uppståndelsen och göra ett försök mot Temple, och just i det ögonblick då hennes majestät skulle promenera uppe på plattformen, gav Santerre tillsägelse, att varken drottningen, madame royale eller madame Elisabeth skulle få gå ut i dag”.
”Den stackars chevalieren! Han måtte känna sig ohyggligt besviken”.
”Han var förtvivlad, när han såg, att tillfället sålunda undgått oss, och blev så blek att jag måste släpa honom med mig, för att han icke skulle förråda sig”.
”Men”, sade Geneviève blygt, ”fanns det då icke i Temple någon municipal av era bekanta?”
”Där borde ha funnits en, men han kom icke”.
”Vem?”
"Medborgare Maurice Lindey”, svarade Dixmer i en ton, som han försökte göra likgiltig.
"Varför kom han icke?” frågade Geneviève, i det hon i sin tur försökte lägga i dagen samma självbehärskning.
”Han var sjuk”.
”Han — sjuk?”
”Ja, och allvarligt sjuk till och med. Ni vet ju, vilken patriot han är, men det oaktat blev han nödsakad att skicka en annan man i sitt ställe”.
”Detta är högst olyckligt”.
”Men min Gud, Geneviève”, svarade Dixmer, ”hade han varit där, hade det under nuvarande förhållanden kommit på ett ut. Ovänner som vi äro för närvarande, hade han kanske undvikit att tala med mig”.
”Jag tror, min vän”, svarade Geneviève, ”att ni överdriver situationens allvar. Monsieur Maurice har kanske
