”Gode Gud!” utbrast Geneviève. ”Är det möjligt, Dixmer, att ni icke anar anledningen lill mitt motstånd och alt ni vill tvinga mig att tala?”
Och överväldigad av stridiga sinnesrörelser, lät hon huvudet sjunka ned mot bröstet, under det att hennes armar kraftlöst föllo ned utefter sidorna.
Dixmer, som tycktes göra en våldsam ansträngning att behärska sig, fattade Genevièves hand, tvang henne alt höja huvudet, blickade in i hennes ögon och brast i skratt, men i ett så forcerat och onaturligt skratt, att om Geneviève i detta ögonblick varit mindre upprörd, det måste ha varit uppenbart för henne.
”Jag ser hur det är”, sade han. ”Ni har rätt, och jag var blind. Trots all er intelligens, min kära Geneviève, har ni gjort er skyldig till ett vulgärt misstag — ni har fruktat, att Maurice skulle förälska sig i er”.
Geneviève kände en isande köld i sitt hjärta. Denna ironi från makens sida ifråga om Maurices hängivenhet för henne — denna kärlek, vars våldsamhet hon tack vare sin kännedom om den unge mannens karaktär så väl förstod att uppskatta och som hon, ehuru hon endast erkände det under djupaste ånger, besvarade i djupet av sitt hjärta — denna ironi förstelnade henne. Hon kände, att det var ytterligt omöjligt för henne att svara.
”Jag har gissat rätt, icke sant?” sade Dixmer. ”Nåväl, lugna er, Genveiève, jag vet, att Maurice är en lidelsefull republikan, i vars hjärta det icke finns plats för någon annan kärlek än kärleken till fosterlandet”.
”Monsieur!” utbrast Geneviève. ”Är ni säker på vad ni säger?”
"Ja, otvivelaktigt”, svarade Dixmer. ”Om Maurice älskade er, skulle han i stället för att söka gräl med mig fördubbla sin uppmärksamhet och sina artigheter mot den, som det låg i hans intresse att bedraga. Om Maurice älskade er, skulle han icke så lätt avsäga sig titeln ’vän i huset’ som vanligtvis brukar dölja dylika intriger”.
”Jag besvär er!” utropade Geneviève, ”Skämta icke om dylikt”.
”Jag skämtar icke, madame, jag talar endast om för er att Maurice icke älskar er, det är allt”.
”Och jag — jag”, sade Geneviève, ”säger er, att ni misstager er!”
”I så fall”, svarade Dixmer, ”är Maurice, som hade tillräcklig styrka att slita sig lös, hellre än att göra en han-
122
