rej av sin värd, en hederlig man, och alldenstund sådana män äro sällsynta, Geneviève, kan man icke göra för mycket för att återfå dem, då de gått förlorade. Geneviève, ni skriver väl till Maurice, icke sant?”
”O, min Gud”, utbrast den unga kvinnan, i det hon lät huvudet sjunka ned mot händerna, ty han, av vilken hon i ögonblick av fara väntat stöd och hjälp, hade störtat henne ned i stället för att hejda hennes fall.
Dixmer betraktade henne ett ögonblick, så tvang han sig att småle.
”Seså, kära vän”, sade han, ”ingen kvinnlig självaktning. Om Maurice önskar börja en kärleksförklaring, skall ni skratta åt honom andra gången liksom ni gjorde det den första. Jag känner er, Geneviève — ni är en värdig och ädel kvinna. Jag kan lita på er”.
”O!” utropade den unga kvinnan, i det hon sjönk på knä. ”O, min Gud. Hur kan man vara säker på andra, när man icke kan lita på sig själv?”
Dixmer bleknade, som om allt blodet strömmat tillbaka till hans hjärta.
Geneviève”, sade han, ”det har varit mycket orätt av mig att bereda er så mycken smärta. Jag borde ha förklarat mig med ens. Geneviève, vi leva i en tid av självuppoffring. Jag har skänkt min hängivenhet åt drottningen, vår välgörarinna — icke blott min arm, icke blott mitt huvud, utan även min lycka. Andra skola skänka sina liv — jag gör mer än att skänka henne mitt liv — jag riskerar min heder, och om den går förlorad, kommer blott ännu en tår att falla i denna ocean av olyckor och elände, som står i beredskap att uppsluka Frankrike. Men min heder löper ingen fara, då den är anförtrodd åt en sådan kvinna som min Geneviève”.
För första gången hade Dixmer visat sig helt och hållet sådan som han var.
Geneviève höjde huvudet och riktade sina vackra ögon, fulla av beundran, på honom. Så resle hon sig långsamt upp och bjöd honom sin panna att kyssa.
”Önskar ni det?” sade hon.
Dixmer böjde jakande på huvudet.
”Diktera i så fall”, sade hon och tog en penna.
”Nej, det är tillräckligt att bruka, icke att missbruka denne värdige unge man”, sade Dixmer. ”Och eftersom han kommer att försona sig med oss, sedan han emotta-
