för valförsamlingen, och alla thermopylerna ha lovat mig att rösta på henne. Valet äger rum om tre dagar. I dag skola vi ha inledningsmiddagen — i dag skola vi spilla vin från Champagne, och i övermorgon spilla vi måhända blod. Kom med nu, så skola vi hjälpa henne på med hennes tunika”.
”Tack, men jag har alltid hyst stor motvilja för dylikt”.
”Att kläda på gudinnor? För tusan, min vän, du är svår att göra till lags! Låt mig tänka efter. Om det inte passar dig, så skall jag kläda på gudinnan, så får du kläda av henne”.
”Lorin, jag är sjuk och icke endast nedstämd, utan andras munterhet pinar mig”.
”Just det ja! Du gör mig riktigt ängslig, Maurice, ty du varken slåss eller skrattar längre. Du måtte väl inte vara inblandad i någon komplott?”
”Jag? Jag önskar vid Gud —”
”Du menar: Jag önskar vid gudinnan Förnuft!”
”Låt mig vara i fred, Lorin. Jag kan icke, jag vill icke gå ut. Jag ligger till sängs, och där vill jag stanna kvar”.
Lorin kliade sig på örat.
”Gott!” sade han. ”Jag ser, hur det är!”
”Vad ser du?”
”Jag ser, att du väntar på gudinnan Förnuft”.
”För tusan!” utbrast Maurice. ”Kvicka vänner äro emellanåt mycket tråkiga. Gå din väg, annars överhopar jag dig och din gudinna med förbannelser!”
”Sätt i gång! Sätt i gång!”
Maurice höjde handen för att svära ve och förbannelse över honom, då i samma ögonblick hans tjänare kom in med ett brev till sin medborgarbroder.
”Medborgare Agesilaus”, sade Lorin, ”du kommer i ett olyckligt ögonblick, ty din husbonde skulle just börja bli vältalig”.
Maurice lät handen sjunka ned och sträckte lojt ut den efter brevet, men i samma ögonblick, som han vidrörde det, spratt han till, granskade ivrigt handstil och sigill och bröt det, bleknande av fruktan för sorgliga underrättelser.
”Åhå, vårt intresse har äntligen väckts till liv”, sade Lorin.
Maurice hörde honom ej. Hela hans själ gick upp i de fyra rader Geneviève skrivit. Han läste om dem tre, fyra gånger, och sedan höjde han huvudet och stirrade som bedövad på Lorin.
126
