varit ute på åtta dagar, till följd varav jag är okunnig om allt och är i behov av upplysningar”.
”Vad för slag? Har jag inte talat om det för dig?”
”Du har inte talat om någonting för mig”.
”Nåväl, du vet ju, att vi sedan någon tid tillbaka avsatt Gud och ersatt honom med ett ’högsta väsende’.”
”Ja, det vet jag”.
”Nåväl, det ser ut, som om man uppdagat någonting — att det högsta väsendet var en moderat, en rolandist, korteligen: en girondist”.
”Inga skämt med heliga ting, Lorin. Du vet ju, att jag icke tycker om sådant”.
”Vad vill du, min gosse? Vi måste följa med vår tid. Även jag tyckte ganska bra om den gamla Guden, för det första därför att jag var van vid honom. Vad ’det högsta väsendet’ beträffar, så framgår det, att det verkligen tycks ha sina fel, eftersom allt, sedan han härskat däruppe, gått oss illa, och i varje fall ha lagstiftarne beslutat, att han skall störtas”.
Maurice ryckte på axlarna.
”Ryck på axlarna, så mycket du vill”, sade Lorin, ”men nu skola vi dyrka gudinnan Förnuft”
”Och skall du vara med om alla dessa maskeradupptåg?”
”Ah, min vän, om du kände gudinnan Förnuft lika bra som jag, skulle du vara en av hennes varmaste anhängare. Hör du, jag vill, att du skall göra hennes bekantskap, och jag skall presentera dig för henne”.
”Låt mig slippa vara med om alla dessa dumheter. Du vet ju, att jag är nedstämd”.
”Alldeles! Och just därför kommer det att pigga upp dig. Det är en söt flicka! Men det är sant, du känner ju den höga gudinna, som parisarne vilja kröna med lager och köra omkring i en vagn av förgyllt papp. Gissa, vem det är”.
”Hur skall jag kunna gissa det?”
”Det är Arthémise”.
”Arthémise!” sade Maurice, i det han förgäves ansträngde sitt minne.
”Ja, en lång brunett, som jag i fjol gjorde bekantskap med på operabalen. Du superade i sällskap med oss och drack henne på snusen”.
”Ah, ja visst!” sade Maurice. ”Nu kommer jag ihåg. Det är således hon?”
”Hon har de bästa utsikterna. Jag presenterade henne
