Maurice sköt upp den lilla porten till prånget för att utan vidare ceremonier gå genom trädgården. Liksom förr pinglade vid portens öppnande en liten klocka, som angav att Maurice anlänt.
Geneviève, som tagit plats bakom det stängda fönstret ryckte till och lät gardinen, som hon dragit åt sidan, falla ned.
Den första känsla, Maurice erfor, då han åter trädde in i sin väns hus, var således missräkning. Geneviève icke blott icke satt vid fönstret, utan när han kom in i den lilla salongen, där han tagit avsked av henne, fann han henne icke där, utan blev nödsakad att anmäla sig, liksom om tre veckors frånvaro hade förvandlat honom till en främling. Han kände sig helt betryckt till sinnes.
Det var Dixmer, som Maurice först träffade. Han kom fram och omfamnade honom med ett utrop av glädje.
Så kom Geneviève ned. Hon hade förgäves sökt förläna sina bleka kinder litet färg, men innan hon gått tjugu steg, hade blodet strömmat till hennes hjärta.
Maurice såg Geneviève träda in i skuggan av dörren. Han trädde småleende henne till mötes, i avsikt att kyssa hennes hand, och då först såg han, hur förändrad hon var. Hon å sin sida lade med förfäran märke till hur mager Maurice blivit och hur feberaktig hans blick var.
”Ni är således här, monsieur”, sade hon med en röst, vars skälvning hon icke kunde återhålla.
Hon hade föresatt sig att tilltala honom i absolut likgiltig ton:
”God dag, medborgare Maurice. Varför ha era besök här varit så sällsynta på sista tiden?”
Denna ombytlighet föreföll Maurice ännu sällsammare och en sådan skugga som nu kastades över allt!
Dixmer avbröt detta förhör och gjorde slut på alla ömsesidiga förebråelser genom att säga till att middagen skulle serveras. Klockan var nära två. De gingo in i matsalen där Maurice såg, att det var dukat även för honom.
Så inträdde medborgare Morand, klädd i samma kastanjebruna rock och vita väst. Han bar alltjämt sina gröna glasögon och skjorta med vitt krås och samma långa, svarta hår.
Maurice kände sig så vänligt stämd emot honom, att han nu förvånade sig över att han någonsin kunnat känna minsta fruktan för honom såsom rival. Korteligen: hur skulle det gärna kunna vara möjligt att Geneviève älskade
130
