Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

den där lilla kemisten? Man måste vara förälskad och tillföljd därav en dåre, om man kunde låta en dårskap som denna få insteg i sitt huvud.

För övrigt skulle ögonblicket ha varit illa valt att känna svartsjuka. Maurice bar innanför sin väst Genevièves sista brev, och hans hjärta, som dunkade av glädje, klappade mot det.

Geneviève hade åter samlat sig. Kvinnan är skapad på det egendomliga sättet, att det närvarande är i stånd att hos henne utplåna hela det förflutna och att hon kan skjuta ifrån sig alla farhågor för framtiden.

Geneviève kände sig lycklig, sedan hon väl hunnit samla sig, d. v. s. hon blev lugn och värdig, ehuru alltjämt vänlig, ny schattering, som Maurice icke hade den erforderliga skickligheten att förstå. Lorin skulle ha funnit förklaringen i ”Parny”, i ”Bertin” eller ”Den ädle Bernard”.

Samtalet rörde sig om gudinnan Förnuft; girondisternas fall och den nya kulten, genom vilken Guds rike hade gått över på kvinnolinjen, voro de förhärskande samtalsämnena för dagen. Dixmer låtsade, att han icke skulle ha blivit ledsen, om denna ojämförliga ära erbjudits Geneviève. Maurice kände god lust att skratta. Geneviève höll emellertid med sin man, varvid Maurice betraktade dem båda med förvåning, förundrad över att fosterlandskärleken kunde till den grad missleda en så förståndig man som Dixmer och en kvinna med så förfinad och poetisk natur som Geneviève.

Morand utvecklade teorien om kvinnliga politiker. Han framdrog som exempel Théroigne de Méricourt, hjältinnan av den tionde augusti, och madame Roland, girondisternas liv och själ. Dessa ord kommo Maurice att småle. Det var emellertid ett grymt skämt mot dessa kvinnliga patrioter, att de sedermera blevo kallade med det hemska namnet ”giljotinens kvinnliga blodiglar”.

"Ah, medborgare Morand”, sade Dixmer, ”vi böra respektera fosterlandskärleken även när den är missledd”.

”Vad mig beträffar”, sade Maurice, ”såvitt jag förstår mig på patriotism, finner jag kvinnorna alltid tillräckligt goda patrioter, när de icke äro alltför högaristokratiska”.

”Ni har alldeles rätt”, sade Morand. ”Och vad mig själv beträffar, så erkänner jag uppriktigt, att jag finner en kvinna mycket föraktlig, när hon affekterar en mans uppträdande, och en man pultron, ovärdig namnet man, när han

131