Affären hade hastigt gjorts upp med ägaren — redan samma morgon hade notarien talat vid honom och gått in på att betala 19,500 francs. Till följd därav hade han nu med sig köpekontraktet och kom för att hämta de erforderliga pengarna, enär ägaren skulle utrymma byggningen redan samma dag, så att arbetarna skulle kunna infinna sig där följande morgon.
Då köpekontraktet var undertecknat, följde Dixmer och Morand med notarien till rue de la Corderie för att bese den nyförvärvade egendomen, ty de hade köpt den, utan att dessförinnan ha sett den.
Huset var beläget alldeles i närheten av den plats, där n:r 20 nu står. Det var tre våningar högt och hade dessutom en vindsvåning. Bottenvåningen hade en gång i tiden varit uthyrd till en vinhandlare och till den hörde några utmärkta källare. Ägaren skröt framför allt med sina källare. De utgjorde den bästa delen av huset. Dixmer och Morand tycktes icke intressera sig något vidare för dessa källare, och dock följde båda, liksom av artighet, med ägaren ned uti vad han kallade sina valv.
Ingen regel utan undantag! Han hade icke överdrivit. Källrarna voro storartade. En av dem sträckte sig under rue de la Corderie, och när de stodo nere i denna källare, kunde de höra vagnarna rulla fram över deras huvuden.
Dixmer och Morand tycktes icke uppskatta denna fördel något vidare. De till och med talade om att fylla igen valven, i det de anmärkte att hur utmärkta de än voro för en vinhandlare, så voro de dock absolut gagnlösa för hederliga borgare, som hade för avsikt att använda och bebo hela huset.
Efter källrarna besökte de första samt andra och tredje våningarna. Från den tredje hade de obehindrad utsikt över Templeträdgården. Denna var efter vanligheten uppfylld av nationalgardister, som kommo i åtnjutande av detta privilegium, eftersom drottningen aldrig mer promenerade där.
Dixmer och Morand kände igen sin väninna, änkan Plumeau, som med sin vanliga iver gjorde les honneurs i sitt marketenteri. Men uppenbarligen voro de själva icke särdeles angelägna om att bli igenkända av henne, ty de höllo sig gömda bakom ägaren, medan han höll lovtal över utsikten, som samtidigt var så omväxlande och vacker.
Så önskade köparen bese vindsrummen.
Ägaren var uppenbarligen icke beredd på denna anhållan,
