ty han hade icke nyckeln med sig, men frestad av den sedelbunt, man visat honom, gick han ned för att leta rätt på den.
”Jag misstog mig icke”, sade Morand. ”Det här huset kommer att passa alldeles utmärkt för vårt ändamål”.
”Och vad säger ni om källarvalven?”
”Att de äro en försynens skickelse, som kommer att bespara oss minst två dagars arbete”.
”Tror ni, att de sträcka sig i riktning mot marketenteriet?”
”De vika av litet åt vänster, men det är icke av minsta betydelse”.
”Men”, sade Dixmer, ”hur skall ni kunna följa er underjordiska linje med visshet att den slutar där ni önskar?”
”Var lugn, kära vän”, sade Morand. ”Det blir min sak”
”Hur skulle det vara om vi dagligen signalerade härifrån att vi vaka?”
”Men drottningen skulle icke kunna se det från plattformen, ty jag tror, att vindsrummen ligga lika högt som plattformen, och jag undrar, om de icke till och med äro högre”.
”Det gör detsamma”, sade Dixmer. ”Antingen Mauny eller Toulan ser det kanske genom någon öppning, och de komma att upplysa hennes majestät därom”.
Och Dixmer gjorde flera knutar på en vit kalikågardin som han förde fram och tillbaka utanför fönstret, som om den skakats av vinden.
Liksom otåliga att få besöka vindsvåningen, inväntade sedan båda ägarens återkomst i trappan, efter att först ha stängt dörren, enär de icke önskade bevilja denna värde man åsynen av hans fladdrande gardin.
Vindsrummen nådde icke, såsom Morand förutsagt, samma höjd som tornet. Detta var samtidigt en fördel och en nackdel — en nackdel därför att de icke kunde meddela sig med drottningen medelst signaler, och en fördel därför att blotta omöjligheten däri enbart skulle avvända alla misstankar. De högsta husen voro naturligt nog föremål för det noggrannaste övervakande.
”Det blir nödvändigt att antingen genom Toulan, Mauny eller Tisons dotter försöka be henne hålla utkik”, mumlade Dixmer.
”Jag skall tänka på det”, sade Morand.
De gingo ned. Notarien väntade i salongen med det undertecknade köpekontraktet.
136
