Behöver jag nu säga er, Geneviève, till vilket ohyggligt slut er småaktiga känslighet och sentimentalitet leda Morand?”
”O, monsieur”, utbrast Geneviève bleknande i det hon knäppte ihop händerna. ”Låt oss aldrig tala därom!”
”I så fall”, sade Dixmer, i det han tryckte sina läppar mot hustruns panna, ”måste ni begrunda det och fatta ert beslut”.
Och han lämnade rummet.
”O, min Gud”, mumlade Geneviève i förtvivlan, ”med vilken våldsamhet tvingar man mig icke att mottaga denna kärlek, efter vilken hela min själ trängtar”.
Följande dag var såsom redan omtalats, söndag.
Det var sedvänja i Dixmerska familjen, liksom i alla borgarfamiljer då för tiden, att middagen skulle vara längre och mera ceremoniös den dagen än någon annan dag.
Maurice, som sedan deras intima förhållande börjat, hade emottagit en stående inbjudan, underlät aldrig att dinera den dagen tillsammans med dem. Ehuru de icke åto middag förrän klockan två, brukade Maurice alltid komma vid tolvtiden. Till följd av det sätt, varpå de skilts åt, misströstade emellertid Geneviève nästan om att få se honom denna söndag.
Korteligen: klockan slog tolv, halv ett och sedan ett, utan att Maurice syntes till.
Det skulle vara omöjligt att beskriva vad Geneviève kände i sitt hjärta under denna tid av ängslig väntan.
Först hade hon klätt sig med största enkelhet, men när hon så såg, att hans ankomst var försenad, hade hon satt en blomma vid barmen och en blomma i håret och lyssnade alltjämt, varvid hennes hjärta för vart ögonblick klappade fortare och fortare. Middagstimmen var nästan inne, och Maurice hade alltjämt icke anlänt.
Tio minuter i två hörde Geneviève ljudet av hästhovar, detta ljud som hon kände igen så väl.
”O!” utbrast hon. ”Hans stolthet kunde icke brottas med hans kärlek. Han älskar mig! Han älskar mig!”
Maurice svingade sig ur sadeln och lämnade sin häst till trädgårdsmästaren, som han bad stanna, där han var. Geneviève såg med ängslan, att trädgårdsmästaren icke ledde hästen till stallet. Maurice kom in.
Denna dag tog han sig överdådig ut. En vacker svart rock, en vit väst, byxor av hjortskinn avtecknade hans lemmar, modellerade efter Apollo, och hans vågiga hår, som
146
