Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

exponerade ett fräscht, strålande ansikte, bildade tillsammans en typ av manlig skönhet.

Han kom in. Såsom vi redan sagt, kom hans närvaro Genevièves hjärta att svälla av glädje, och hon tog emot honom mycket vänligt.

”Ah!” sade hon i det hon räckte honom sin hand. ”Ni har kommit för att äta middag tillsammans med oss, icke sant?”

"Tvärtom, medborgarinna”, sade Maurice kallt. ”Jag har kommit för att be om tillåtelse att stanna borta”.

”Att stanna borta?”

”Ja. Sektionens angelägenheter göra anspråk på min uppmärksamhet. Jag fruktade, att ni kanske skulle vänta på mig och beskylla mig för bristande artighet; därför kommer jag för att personligen framföra mina ursäkter”.

Geneviève kände åter huru hennes hjärta blev sorgset och tungt.

”O, min Gud!” utbrast hon. ”Och Dixmer, som icke äter middag hemma, räknade på att finna er här vid sin hemkomst och bad mig hålla er kvar”.

”Åh, på så sätt, madame? Jag förstår er enträgenhet, madame; det är på er mans tillsägelse, och jag kunde icke glssa mig till det. Jag kommer aldrig att bli kurerad för min inbilskhet”.

”Maurice!”

”Det tillkommer mig, madame, att draga mina slutledningar av era handlingar, snarare än av era ord; till följd därav måste jag förstå, att om Dixmer icke är hemma, är detta endast en så mycket större anledning för mig att icke stanna kvar här. Hans frånvaro skulle endast göra ert obehag större”.

"Varför det?” frågade Geneviève blygt.

"Därför att ni alltsedan min återkomst tycks vinnlägga er om att undvika mig, trots det att jag kom tillbaka för er skull, endast för er skull, och ni vet mycket väl, att jag sedan min återkomst oföränderligen funnit någon hos er”.

"Ni är således alltjämt ond, min vän, fast jag försöker handla till det bästa”, sade Geneviève.

”Nej, Geneviève, det vore mycket bättre, om ni tog emot mig som förr eller också fördrev mig för alltid”.

”Maurice”, sade Geneviève ömt, ”försök att sätta er in i min belägenhet, tänk på min förtvivlan, och uppför er icke längre som en tyrann mot mig”.

Och den unga kvinnan såg sorgset på honom.

Maurice teg.


147