Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Ba!” sade Maurice. ”Ni talar som om ni vore en gubbe. Hur gammal är ni egentligen?”

Morand ryckte till vid denna fråga, fastän den var så naturlig.

”Jag är trettioåtta år”, sade han. ”Där ser ni, hur det är att vara vetenskapsman, såsom ni kallar det. Det gör en gammal i förtid”.

Geneviève brast i skratt, och Maurice instämde. Morand åtnöjde sig med att småle.

”Ni har således företagit många resor?” sade Maurice, i det han tryckte Genevièves fot mellan sina.

”Jag tillbringade större delen av min ungdom i främmande land”, svarade Morand.

”Och ni har naturligtvis sett mycket — jag borde ha sagt: iakttagit mycket — ty en sådan man som ni kan icke se, utan att iakttaga”, sade Maurice.

”För tusan, sett mycket?” svarade Morand. ”Ja, jag har sett nästan allt”.

”Allt, medborgare”, sade Maurice skrattande. ”Det vill inte säga så litet. Om ni skulle leta —”

”Ja, det har ni rätt i. Det är två ting, som jag ännu aldrig sett. Det är visserligen sant, att de nu för tiden bli allt sällsyntare och sällsyntare”.

”Vilka äro de således?” frågade Maurice.

”Det första”, svarade Morand allvarligt, ”är en gud”.

”Ah, medborgare”, sade Maurice, ”i brist på en gud skulle jag kunna visa er en gudinna”.

”Hur skulle det tillgå?” frågade Geneviève.

”Jo, en gudinna, som skapats helt nyligen — gudinnan Förnuft. Jag har en vän, som ni nog hört mig tala om emellanåt, min gode, präktige Lorin med ett hjärta av guld, som icke har något annat fel än det han gör verser och säger dåliga kvickheter”.

”Nå?”

”Nåväl, han har åt staden Paris utsett en gudinna i gott tillstånd, som ingen har haft något att anmärka på. Det är medborgarinnan Arthémise, f. d. dansös vid Operan och för närvarande parfymhandlerska vid rue Martin. Så fort hon blivit definitivt vald, skall jag visa henne för er”.

Morand tackade med en böjning på huvudet och fortsatte:

”Det andra”, sade han, ”är en kung”.

”Ah, det blir svårare”, sade Geneviève, i det hon tvang sig att småle.


151