Men det måste erkännas, att hans hår och hans glasögon alltjämt voro de samma som eljest.
Det föreföll Maurice, som lugnats av Genevièves ed, som om han nu för första gången såge dessa lockar och dessa glasögon i deras verkliga dager.
”Måtte den lede taga mig”, tänkte Maurice, ”om jag någonsin mer blir svartsjuk på dig, utmärkte medborgare Morand! Tag på dig varje dag, om du har lust, dina duvfärgade kläder eller låt göra dig en dräkt av guldtyg, så lovar jag dig i alla fall att icke se något annat än ditt hår och dina glasögon och framför allt att icke beskylla dig för att älska Geneviève”.
Man kan med lätthet förstå, att han efter denna monolog tryckte Morands hand vänligare och uppriktigare än någonsin.
Mot vanligheten var sällskapet helt litet, ty det var dukat endast för tre vid det smala bordet. Genevieve satt nästan mitt emot Maurice, mellan honom och dagsljuset, som föll på hennes yppiga hår, förlänade det en korpvinges skiftning i blått och framhöll strålglansen hos hennes ögon och hy.
Samtidigt med sin duvfärgade rock tycktes Morand ha anlagt sitt söndagshumör, denna blixtrande kvickhet, som Maurice emellanåt hört sprudla från denne sällsamme mans läppar och som otvivelaktigt skulle ha beledsagats av blixtar ur hans ögon, om dessa icke totalt förmörkats av de gröna glasögonen.
Han sade tusende kvickheter, utan att själv någonsin skratta — vad som för övrigt förlänade pikanteri åt hans kvickheter, var just hans orubbliga allvar. Denne köpman som företagit så många resor för att uppköpa alla möjliga slags skinn, från panterns till kaninens, denne kemist med de röda armarna, kände till Egypten lika bra som Herodotus, Afrika lika bra som Levaillant, operan och budoarerna lika bra som någon sprätthök.
”Men för tusan, medborgare Morand”, sade Maurice, ”ni är ju inte bara en intelligent människa, utan även vetenskapsman!”
”Åh, jag har sett mycket och framför allt läst mycket", sade Morand, ”och dessutom måste jag bereda mig litet till det nöjesliv, jag ämnar föra, då jag drar mig tillbaka för att leva på min förmögenhet. Det är på tiden, medborgare Maurice, det är på tiden!
150