en aristokrat — klätt sig på vanligt sätt, d. v. s. till hälften såsom borgare, till hälften såsom hantverkare.
Han hade just kommit in, och hans ansikte förrådde stor trötthet. Han sade, att han varit uppe hela natten för att avsluta en viktig angelägenhet.
Dixmer hade gått ut omedelbart efter det hans vän Morand kommit in.
”Nå”, sade Geneviève, ”vad har ni bestämt, Maurice? Hur skola vi få se drottningen?”
”Hör på”, sade Maurice. ”Jag har ordnat allt. Jag anländer till Temple samtidigt med er, och där presenterar jag för er min vän Lorin, som anför vakten. Sedan intager jag min post och kommer vid första lämpliga tillfälle och hämtar er”.
”Men”, sade Morand, ”var skola vi få se fångarna och hur skola vi få se dem?”
”Antingen vid deras frukost eller vid deras middag, om det passar er, genom municipalernas glasvägg”.
”Utmärkt”, sade Morand.
Så såg Maurice, hur Morand gick fram till ett skåp i bortre ändan av matsalen och hastigt drack ett glas oblandat vin, vilket förvånade honom högeligen, enär Morand vanligtvis var mycket avhållsam, så att hans enda dryck utgjordes av vatten, nätt och jämt färgat av vin.
Geneviève såg, att Maurice betraktade honom med förvåning.
”Kan ni tänka er”, sade hon, ”han måtte vara halvdöd av hunger och trötthet, ty han har icke förtärt något sedan i går morse”.
”Åt han icke middag här?” frågade Maurice.
”Nej. Han försökte något nytt experiment inne i staden”.
Geneviève vidtog ett överflödigt försiktighetsmått med avseende på Maurice, enär han, som i likhet med alla älskande var en egoist, endast ägnat Morands handling denna ytliga uppmärksamhet, som en förälskad man ägnar allt med undantag av kvinnan, han älskar.
Till sitt glas med vin lade Morand en brödbit som han hastigt svalde.
”Nu, käre medborgare Maurice”, sade han, ”är jag fullt redo. Vi kunna bege oss av när ni vill”.
Maurice som höll på att plocka blombladen av en av de döda nejlikorna, som han plockat då han gått förbi dem, bjöd nu Geneviève armen och sade:
