Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

"Men man har tagit ifrån henne hennes son”, svarade han.

”Ah, om jag hade en son”, mumlade fångvakterskan, ”så skulle jag begråta min dotter mindre”.

Under tiden hade Geneviève flera gånger växlat en blick med Morand.

”Min vän”, sade den unga kvinnan till Maurice, ”medborgarinnan har rätt. Om ni på något sätt kunde ställa mig i Marie Antoinettes väg, skulle det vara mindre motbjudande för mina känslor än att stå här och stirra på henne. Jag tycker, att detta sätt att betrakta människor är förödmjukande både för dem och oss”.

”Goda Geneviève" sade Maurice. ”Ni besitter hjärtats verkliga finkänslighet!”

”För tusan, medborgare”, sade en av Maurices kolleger, som just då satt i förrummet och frukosterade på bröd och korv. ”Om ni vore fånge och änkan Capet kände sig nyfiken på att titta på er, skulle hon icke vara så nogräknad med hur hon tillfredsställde sin nyck — den skökan!”

Geneviève kastade en blixtsnabb blick på Moraud för att se, vilken verkan dessa ord hade på honom.

Morand darrade i hela kroppen, ett sällsamt fosforescerande sken syntes under hans ögonlock, och hans händer knötos för ett ögonblick, men allt detta gick så fort, att det icke observerades.

”Vad heter denne municipal?” frågade hon Maurice.

”Det är medborgare Mercevault”, svarade den unge mannen. Så tilltalade han liksom för att ursäkta hans plumphet: ”en stenhuggare”.

Mercevault hörde det och såg från sidan på Maurice.

”Se så! Se så!” sade kvinnan Tison. ”Ät upp er korv och drick er halvbutelj vin så att jag får duka av bordet”.

"Det är inte österrikiskans fel om jag får sluta min frukost nu”, brummade municipalen, ”ty om hon hade kunnat mörda mig den tionde augusti, hade hon säkert gjort det. Till följd därav skall den dag, då hon “nyser i säcken”, bli den största bemärkelsedagen i mitt liv”.

Morand blev blek som döden.

”Kom nu, medborgare Maurice”, sade Geneviève. ”Låt oss gå dit, ni lovat att föra oss. Här känner man sig som en fånge, jag är nära att kvävas”.

Maurice förde Geneviève och Morand ut, och vaktposterna som förut instruerats av Lorin läto dem utan svårighet passera.


163