stackars lille fången var mycket blek och mycket förändrad. Dessutom var han klädd som ett barn av folket, i en blus och grova byxor. Men hans vackra, blonda, vågiga lockar funnos alltjämt kvar och bildade kring hans panna en gloria, som Gud otvivelaktigt ämnade att denna barnmartyr skulle behålla i himmelen.
Om hon blott kunde få se honom en gång till, o ett sådant styrkemedel för den olyckliga moderns hjärta!
Men det fanns ännu en anledning.
”Min syster”, hade madame Elisabeth sagt till henne, ”ni vet ju, att vi sågo ett halmstrå stå upprätt mot väggen i ett hörn av korridoren. På vårt teckenspråk uppmanar det oss att vara vaksamma enär en vän kommer i vår närhet”.
”Det är sant”, svarade drottningen, som, i det hon medlidsamt såg på sin syster och sitt barn, för deras skull icke ville misströsta om deras lyckliga räddning.
Då tjänsteplikterna voro utförda, besatt Maurice den högsta myndigheten i Templetornet, enär slumpen hade utsett honom till vakthavande under dagen och de två andra municipalerna, Agricola och Mercevault, under natten.
De avlösta municipalerna avlägsnade sig efter att ha framlagt sin rapport för Templekommissionen.
”Jaså, medborgare municipal”, sade kvinnan Tison, i det hon kom fram för att hälsa på Maurice. ”Ni tar således med er sällskap hit för att se på våra duvor? Det är endast jag, som är dömd till att icke få återse min stackars Sophie”.
”De äro vänner till mig och ha aldrig sett änkan Capet”, sade Maurice.
”Ah, de komma att se utmärkt bra bakom avbalkningen”.
”Ja, säkert”, sade Morand.
”Men”, sade Geneviève, ”det kommer att se ut, som om vi dreves av denna grymma nyfikenhet, som föranleder somliga människor att utanför järngallret håna stackars fångars olycka”.
”Ah, varför i så fall icke taga era vänner med er till tornets plattform, eftersom kvinnan Capet kommer att hämta frisk luft där i dag med sin syster och sin dotter, ty de ha låtit henne behålla en dotter, under det att jag, som icke är brottslig, har blivit berövad min. O, dessa aristokrater! Det blir alltid så, vad vi än göra, så visar man alltid dem ynnest, medborgare Maurice”.
162
