i ögonen med förklädet. ”Jaså, du vill då absolut bli giljotinerad, medborgarinna? Du tar pengar av municipalerna för att låta aristokrater komma in till österrikiskan?”
”Jag!” sade kvinnan Tison. ”Tig, du är tokig”.
”Detta skall med i protokollet”, sade Simon med känsla och övertygelse.
”Å seså, det är ju vänner till municipal Maurice, en av de bästa patrioter som någonsin existerat”.
”Konspiratörer, säger jag dig. För övrigt skall kommunen bli underrättad, så den får själv döma”.
”Vad för något? Tänker du ange mig, polisspion?”
”Alldeles! Såvida du inte själv gör det”.
”Vad skall jag då ange?”
”Det som hänt”.
”Men det har icke hänt någonting”.
”Var voro de där aristokraterna?”
”Där uppe — i trappan”.
”När änkan Capet gick upp på plattformen?”
”Ja”.
”Och talade de med henne?”
”De växlade två ord med henne”.
"Två ord! Och förresten finns det aristokratparfym här”.
”Det är doften av nejlikor”.
”Nejlikor! Vad för nejlikor?”
"Jo, medborgarinnan hade med sig en knippa därav, och hela platsen doftar efter dem”.
”Vilken medborgarinna?”
”Den som såg drottningen gå förbi”.
”O, saken är klar. Du säger drottningen, kvinna Tison. Detta umgänge med aristokrater blir din undergång! Ah! Vad är det jag trampar på?” fortsatte Simon i det han lutade sig ned.
”O”, sade kvinnan Tison, ”det är en blomma, en nejlika. Den måste ha fallit ur medborgarinnan Dixmers bukett, då Marie Antoinette tog en blomma ur den”.
”Tog kvinnan Capet en blomma ur medborgarinnan Dixmers bukett?” sade Simon.
”Ja, och det var jag som gav henne buketten”, sade Maurice med hög och hotfull röst, då han några ögonblick lyssnat till detta samtal, ty hans tålamod var i det närmaste uttömt.
”Mycket bra, mycket bra! Man ser vad man ser, och nan vet vad man säger”, brummade Simon, som alltjämt
