Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

höll i sin hand nejlikan, som krossats under hans stora fot.

”Och jag vet också en sak, som jag nu tänker tala om för dig”, svarade Maurice. ”Den, är, att du inte alls har någonting att skaffa här i tornet, utan att din hedervärda anställning som bödel är där nere hos lille Capet, som jag för din egen skull råder dig till att icke slå i dag, eftersom jag är här och kan försvara honom”.

”Hotar du mig? Kallar du mig bödel?” utbrast Simon, i det han krossade blomman i sin hand. ”Ah! Vi skola se om det är tillåtet för dessa aristokrater — vad är det här?”

”Vad?” frågade Maurice.

”Det, jag känner i den här nejlikan? Ah! Ah!”

Maurices ögon voro stela av förvåning, då Simon drog upp ur blomkalken ett litet papper, hoprullat med den utsöktaste omsorgsfullhet, som helt konstnärligt stoppats in mitt bland bladen.

”Min Gud, vad kan detta betyda?” utbrast Maurice.

”Det få vi snart veta”, sade Simon i det han gick fram till fönstret. ”Ah! Din vän Lorin har sagt, att jag icke kan läsa. Gott! Nu få vi se”.

Lorin hade beljugit Simon, ty han kunde läsa allt slags tryck och även det som var skrivet för hand om det endast var tillräckligt stor stil.

Men skriften i den lilla biljetten var så minutiös, att Simon måste tillgripa sina glasögon. Till följd därav lade han den i fönstret, medan han företog en inventering av innehållit i sina fickor.

Men medan han var upptagen därav, öppnade medborgare Agricola dörren till förrummet som låg alldeles mitt emot det lilla fönstret, och framkallade därigenom korsdrag, som förde bort det fjäderlätta lilla papperet, så att när Simon efter ett ögonblicks efterforskningar hade upptäckt sina glasögon, satt dem på näsan och vände sig om, var hans arbete bortkastat — papperet var försvunnet.

”Här fanns ett papper!” utbrast Simon, blodröd av raseri och missräkning. ”Här fanns ett papper! Tag dig i akt, medborgare municipal, ty det skall och måste bli återfunnet!”

Och han skyndade hastigt nedför trappan, kvarlämnande Maurice i ett tillstånd av största häpnad och bestörtning.

Tio minuter senare trädde tre medlemmar av kommunen in i tornet.

Drottningen befann sig alltjämt uppe på plattformen, och

170