hade han utom från Maquet betydlig hjälp av italienaren Pier-Angelo Fiorentino, vilken Dumas träffat på sin italienska resa och som följde med honom till Frankrike. Bland övriga verk i den historiska samlingen märkas ”Drottning Margot” och ”Den siste chevalieren”. Trots sin glänsande litterära framgång var Dumas oavbrutet i penningknipa. För att yttermera öka sina inkomstkällor grundade han 1847 en egen teater (Théatre historique), men dess verksamhet fick ett brått slut genom februarirevolutionen 1848. Och därmed började olyckorna på allvar. Han hade i Saint Germain-en-Laye låtit bygga ett lustslott i renässansstil med en gotisk paviljong och en park efter engelskt mönster. Slottet kostade oerhörda summor och när inkomsterna började avtaga råkade Dumas i misär. Han hade aldrig stuckit under stol med sina republikanska tänkesätt och han hälsade därför revolutionen med glädje. Han uppsatte två tidningar ”La Liberté” och ”Le Mois”, båda 1848. Men Paris’ ekonomiska utveckling efter revolutionen var icke lämplig för nya tidningsföretag. De gingo med förlust och då folk ej heller i de oroliga tiderna hade råd eller lust att frekventera teatrar i större utsträckning, stod han 1851 inför fullständig ruin. För att undgå sina kreditorers efterhängsenhet, nödgades han i största hemlighet ge sig av till Belgien i början av 1832. Vid sin återkomst till Paris i slutet av 1853 grundade han en daglig tidning Le Mousquetaire, för kritik av litteratur och konst. Man må säga att det var en riktig ödets ironi: så länge han var den berömde författaren hade han fullt upp med folk, som arbetade under honom, när han blev redaktör kunde han inte betala medarbetarne och fick därför nästan uteslutande själv fylla tidningens spalter. Tidningen fylldes till stor del av hans egna inte överdrivet sanningsenliga memoarer. 1857 måste han inskränka sig till en veckotidning som han kallade Monte Cristo, som levde till 1860. Nu hade han tid till resor och 1858 begav han sig ut på en färd genom Ryssland och Kaukasus och 1860 slöt han sig till Garibaldis sicilianska expedition, ”de tusen till Marsala”, som den kallas. Här-
12
