Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Vid denna tidpunkt var det lätt att förstå diverse indiskretioner av en regering, vars politiska planer uppgjordes och omintetgjordes på gatan.

Ryktet spred sig allt vidare och vidare, tills det slutligen nådde gamla rue Saint Jacques, så att man där två timmar efter Maurices häktning hörde talas om den.

Tack vare Simons iver blevo komplottens detaljer hastigt bekanta utanför Temple, men alldenstund var och en utsmyckade originalet efter eget tycke och smak, var sanningen åtskilligt förändrad vid det laget att den nådde garvarmästarens hus. Somliga sade, att en förgiftad blomma tillställts drottningen, på det att österrikiskan medelst den skulle kunna bedöva sina vaktare och på så sätt kunna fly från Temple. Det påstods även, att man hyste misstankar mot troheten hos den bataljon, som föregående kväll skickats bort av Santerre — så att redan flera offer voro utsedda åt folkets hat.

Men invånarna vid gamla rue Saint Jacques läto naturligtvis icke bedraga sig i fråga om vad som verkligen hänt och Morand å ena sidan och Dixmer å den andra gingo med ens ut, kvarlämnande Geneviève som ett offer för den ohyggligaste förtvivlan.

Om denna olycka hade träffat Maurice, så var det hon, som var den enda anledningen därtill. Det var hennes hand, som lett den unge mannen med förbundna ögon till ingången till det fängelsevalv som nu omslöt honom och som han, mänskligt att döma, icke skulle lämna förrän då han besteg schavotten.

Men under alla omständigheter skulle Maurice icke förlora sitt huvud till följd av sin tillgivenhet för henne. Om Maurice blev dömd, skulle hon anklaga sig själv inför domstolen och erkänna allt. Hon skulle ta på sig hela ansvaret och rädda Maurice på sitt eget livs bekostnad.

Och i stället för att känna någon dödsfruktan erfor Geneviève ett slags bitter lycka vid tanken på att få dö för Maurice.

Hon älskade den unge mannen, älskade honom högre än hon ansett det rätt att en kvinna skulle älska en man, som icke tillhörde henne. Och att dö skulle för henne vara ett medel att återlämna till Gud sin själ, lika ren och obefläckad som då hon emottagit den av honom.

Då de lämnat huset, skildes Dixmer och Morand åt. Den förstnämnde begav sig till rue de la Corderie, den sistnämnde skyndade till rue des Nonandieres. Anländ till slutet

179