Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Arthémise utstötte ett hjärtslitande skri, ty hon älskade uppriktigt Lorin.

”Arthémise”, sade Lorin, ”sätter du verkligen en blomsterflickas liv lika högt som Maurices och din älskares? I så fall förklarar jag, att jag icke längre betraktar dig såsom gudinnan Förnuft, utan skall utropa dig såsom gudinnan Dårskap”.

”Stackars Heloise!” utbrast för detta operadansösen. ”Om jag förråder dig, är det icke mitt fel”.

”Bra, bra, kära väninna!” sade Lorin, i det han räckte Arthémise ett papper. ”Du har redan låtit mig veta hennes förnamn, var nu god och stå mig till tjänst med hennes tillnamn och adress”.

”O, skriva det! Aldrig! Aldrig!” utropade Arthémise. ”Jag vill hellre omtala det för dig”.

”Tala då om det och var förvissad om att jag icke skall glömma det”.

Och Arthémise uppgav med skälvande röst den föregivna blomsterflickans namn och adress.

”Hon heter Heloise Tison och bor n:r 24 rue des Nonandieres”.

Vid detta namn uppgav Lorin ett utrop och tog till flykt-ten.

Han hade icke nått närmaste gathörn, då ett brev lämnades till Arthémise. Det innehöll endast några få rader.


”Icke ett ord om mig, kära väninna. Avslöjandet av mitt namn skulle oundvikligen bli min undergång. Vänta till i morgon. Jag lämnar i natt Paris. Din Heloise”.


”O, min Gud!” utbrast den blivande gudinnan. ”Om jag endast kunnat ana detta, skulle jag ha väntat till i morgon”.

Och hon rusade fram till fönstret för att ropa tillbaka Lorin, men han hade försvunnit ur sikte.


TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
MOR OCH DOTTER.

Vi ha redan omtalat, att inom några timmar underättelsen om dessa händelser hade cirkulerat genom Paris.


178