unge mannen medfödd, gjorde en ofantlig verkan på domarne, som ögonblickligen hälsade honom med bifallsrop.
Maurice åtnöjde sig med att småle och räcka vännen handen — den vän om vilken han sagt sig själv:
”Jag kommer icke att sitta länge ensam på de anklagades bänk”.
Åskådarna stirrade med synbart intresse på dessa två vackra unga män, som den gemene skomakaren från Temple hade anklagat därför att han likt en demon avundades dem deras ungdom och skönhel.
Han lade snart märke till det ogynnsamma intryck, han gjort, och beslöt att utdela sitt sista slag.
”Medborgare!” röt han, ”jag fordrar att den ädelmodiga medborgarinnan Tison måtte bli hörd! Låt henne tala och framlägga sin anklagelse”.
”Medborgare”, sade Lorin, ”jag fordrar att blomslerflickan, som just blivit häktad och som otvivelaktigt kommer att bli förd inför er, måtte höras först”.
”Nej, nej!” sade Simon. ”Det är bara något falskt vittne — någon av aristokraternas anhängare. För övrigt brinner kvinnan Tison av otålighet att få befordra rättvisans gång”.
Under tiden begagnade Lorin sig av tillfället att viska något till Maurice.
”Ja”, ropade domarne. ”Kvinnan Tisons vittnesmål! Låt henne vittna!”
”Är kvinnan Tison i domsalen?” frågade presidenten.
”Ja, det är hon säkert”, ropade Simon. ”Medborgarinna Tison, svara!”
”Jag är här, president. Men om jag avlägger mitt vittnesmål, får jag då tillbaka min dotter?” sade fångvakterskan.
”Din dotter har icke någonting alls att göra med den angelägenhet som vi för närvarande äro upptagna av”, sade presidenten. ”Avlägg först ditt vittnesmål och be sedan kommunen återge dig ditt barn”.
”Hör du?” sade Simon. ”Medborgaren presidenten befaller dig att avlägga ditt vittnesmål. Gör det med ens!”
”Ett ögonblick”, sade presidenten i det han vände sig till Maurice, förvånad över lugnet hos denne eljest så impulsive man. ”Ett ögonblick! Medborgare municipal, har du ingenting att säga först?”
”Nej, medborgare president — förutom det att innan Simon använde orden förrädare och feg stackare om en sådan
