man som jag, hade det varit bättre om han väntat, tills han fått säkrare upplysningar”.
”Säger du det? Säger du det?” svarade Simon i denna hånfulla ton som är kännetecknande för Parispöbeln.
”Jag säger, Simon”, svarade Maurice i mera sorgsen än vredgad ton, ”att du genast kommer att bli grymt straffad, när du ser vad som skall hända”.
”Jag skulle gärna vilja veta, vad som skall hända”, sade Simon.
”Medborgare president”, sade Maurice, utan att värdigas taga notis om den hemska anklagarens fråga, ”jag förenar mig med min vän Lorin i att begära att den unga flicka som just blivit häktad måtte bli hörd, innan denna stackars kvinna blivit tvingad att tala — denna stackars kvinna, som otvivelaktigt blivit inlärd vad hon skall säga”.
”Hör du, medborgarinna?” skrek Simon. ”Hör du? De säga där nere, att du är ett falskt vittne!”
”Jag ett falskt vittne”, skrek kvinnan Tison. ”Ni skola få se! Ni skola få se! Vänta bara!”
”Medborgare”, sade Maurice. ”Av barmhärtighet, be denna kvinna att förbliva tyst”.
”Ah! Du är rädd!” sade Simon. ”Medborgare president, jag fordrar att kvinnan Tison måtte få avlägga sitt vittnesmål”.
”Ja! Ja! Vittnesmålet!” ropade domarne.
”Tyst!” ropade presidenten. ”Kommunen kommer tillbaka”.
I samma ögonblick hördes bullret av vagnshjul utanför jämte rop och vapenslammer.
Simon vände sig med orolig min om mot dörren.
”Lämna tribunen”, sade presidenten till honom. ”Du har ingenting mer att omtala”. -
Simon steg ned.
I samma ögonblick kommo några gendarmer in, åtföljda av en skara nyfikna, som snart blevo drivna tillbaka, och en kvinna, som sköts fram mot domarebordet.
”Är det hon?” viskade Lorin till Maurice.
”Ja”, svarade Maurice. ”Stackars kvinna, hon är förlorad”.
”Blomsterflickan! Blomsterflickan!” mumlade domarne, vilkas nyfikenhet nu nått sin höjdpunkt. ”Är det där blomsterflickan?”
”Jag fordrar före allt annat”, röt Simon, ”att kvinnan Tison får avlägga sitt vittnesmål. Du befallde henne att göra det och hon har ännu icke gjort det”.
182
