”Ja, medborgare, det gjorde jag”, sade hon.
Modern stirrade med av förfäran vidgade ögon på sin dotter.
”Vet du av att varje nejlika innehöll en biljett, adresserad till änkan Capet?”
”Ja, det vet jag”, svarade den anklagade.
En rörelse av fasa och beundran drog genom salen.
”Varför erbjöd du medborgare Maurice dessa nejlikor?”
”Därför att jag såg, att han bar en municipals trefärgade skärp, och trodde, att han var på väg till Temple”.
”Vilka äro dina medbrottslingar?”
”Jag har inga medbrottslingar”.
”Vad för slag? Har du således ensam gjort upp denna komplott?”
”Om det är en komplott, är jag ensam inblandad i den”.
”Men visste medborgare Maurice —”
”Att blommorna innehöllo biljetter?”
”Ja”.
”Medborgare Maurice är municipal, medborgare Maurice kan samtala med drottningen vid vilken tid som helst på dagen eller natten. Om medborgare Maurice hade önskat säga någonting till drottningen, hade han ingen anledning att skriva — han kunde tala”.
”Och du känner icke medborgare Maurice Lindey?”
”Jag har sett honom komma några gånger till Temple, medan jag varit där hos min stackars mor, men jag känner honom endast till utseendet”.
”Ser du, eländige usling”, sade Lorin, i det han hytte med sin knutna näve åt Simon, som nu stod med sänkt huvud och försökte att oförmärkt smyga sig bort — ”ser du nu vad du gjort?”
Alla sågo på Simon med djupaste förtrytelse.
Presidenten fortsatte:
”Eftersom du gjort i ordning buketten, vet du naturligtvi att varje blomma innehöll ett papper, och följaktligen måste du även veta, vad som fanns skrivet på detta papper?”
”Ja, naturligtvis gör jag det”.
”Gott, tala då om för oss vad det var”.
”Medborgare”, svarade den unga flickan i fast ton, ”jag har sagt allt, jag kan eller vill omtala”.
”Du vägrar således att besvara denna fråga?”
”Ja”.
”Vet du vad du utsätter dig för?”
”Ja”.
184
