redan begått mot henne, och att du, om du vid något tillfälle ser, att denna kvinna, som är en gråtande, förtvivlad moder, genom någon oförutsedd omständighet eller genom ett mirakel från himmelen är nära att bli räddad, du i stället för att motsätta dig hennes flykt gör allt för att hjälpa och underlätta den”.
”Hör på, medborgare”, sade kvinnan Tison. ”Du är den mannen — icke sant?”
”Nå?”
”Det är du, som lovar att rädda mitt barn?”
Den okände teg.
”Förbinder du dig att göra det? Vill du lova, vill du svära att göra det? Svara mig”.
”Allt det, en man kan göra för att rädda en kvinna, vill jag göra för att rädda din dotter”.
”Han kan icke rädda henne!” utropade kvinnan under utstötande av gälla skrin. ”Han kan icke rädda henne! Han ljög, när han lovade mig det”.
”Gör vad du kan för drottningen, och jag skall å min sida göra allt i min makt för din dotter”.
”Vad bryr jag mig om drottningen? Hon är en mor som har en dotter. Men om det blir frågan om att hugga av huvuden, blir det icke hennes dotter, som de hugga huvudet av, utan hennes eget. De få hugga huvudet av mig, om de blott skona mitt barn. De få föra mig till giljotinen, om de blott icke kröka ett hår på hennes huvud, och jag skall gå dit, sjungande:
Ah ça ira, ça ira,
Les aristocrates à la kanterne …”
Och hon började sjunga med hemsk röst. Så tystnade hon plötsligt och brast i ett gällt skratt.
Till och med mannen i kappan tycktes bli skrämd av detta utbrott av vanvett och drog sig ett par steg tillbaka från henne.
”Ah! Du skall icke undkomma mig på detta sätt”, sade kvinnan Tison i förtvivlan och grep tag i hans kappa. ”Du skall icke ena ögonblicket komma och säga til en mor: Gör så och jag skall rädda ditt barn, och sedan säga: kanske. Vill du rädda henne?”
“Ja”.
”När?”
”Den dag då hon föres från Conciergeriet till schavotten”.
