”Är du nöjd nu?” sade han. ”Nu när du har dödat ditt barn?”
”Dödat mitt barn!” utropade modern. ”Dödat mitt barn! Nej, nej, det är icke möjligt!”
”Det oaktat är det så, ty din dotter har blivit häktad”.
”Och vart ha de fört henne?”
”Till Conciergeriet. Därifrån blir hon skickad till revolutionsdomstolen, och du vet ju hur det går dem som bli skickade dit”.
”Stig åt sidan och låt mig komma fram”, sade kvinnan Tison.
”Vart skall du gå?”
”Till Conciergeriet”.
”Vad skall du där att göra?”
”Jag vill återse henne”.
”De komma icke att släppa in dig”.
”De komma att låta mig ligga vid porten, leva där, sova där. Jag stannar där, tills hon kommer ut, och då skall jag åtminstone få återse henne ännu en gång”.
”Antag att någon lovade att återställa ditt barn till dig?”
”Vad säger ni?”
”Jag frågar, om du skulle vilja göra vad en man fordrar av dig, om denne man å sin sida lovar att återge dig ditt barn?”
”Vad som helst för mitt barn! Vad som helst för min Heloise!” utropade kvinnan, i det hon vred sina händer i förtvivlan. ”Vad som helst! Vad som helst! Vad som helst!”
”Hör på!” sade den okände. ”Det är Gud, som nu straffar dig”.
”Och för vad?”
”För den tortyr, för vilken du så ofta utsatt en stackars kvinna, som är mor liksom du själv”.
”Om vem talar ni? Vad menar ni?”
”Du har många gånger drivit den stackars fången till förtvivlans brant, där du nu själv befinner dig i detta ögonblick, genom dina avslöjanden och dina brutaliteter. Nu straffar Gud dig för allt detta genom att föra din dotter, som du älskar så högt, till schavotten”.
”Ni sade, att det fanns en man som skulle kunna rädda henne. Var är den mannen? Vad önskar han? Vad fordrar han?”
”Denne man fordrar, att du upphör att förfölja drottningen, att du ber henne om förlåtelse för de gemenheter, du
186
